Protokollen Transmission Control Protocol och Internet Protocol (TCP/IP) är en standarduppsättning protokoll som utvecklades i slutet av 1970-talet av Defense Advanced Research Projects Agency (DARPA) som ett sätt för att kommunicera mellan olika datortyper och datornätverk. TCP/IP är det som ligger till grund för Internet, och är därför de vanligaste nätverksprotokollen i världen.
De två delarna i TCP/IP hanterar olika delar av datornätverk. Internet Protocol, "IP"-delen av TCP/IP, är ett anslutningslöst protokoll som bara hanterar att styra paketen med IP-datagram som den grundläggande enheten för nätverksinformation. IP-datagrammet består av ett huvud följt av ett meddelande. Transmission Control Protocol är "TCP"-delen av TCP/IP och låter nätverksvärdar upprätta anslutningar som kan användas för att utbyta dataströmmar. TCP garanterar även att datan som skickas mellan anslutningarna levereras och att den kommer fram till den andra datorn i samma ordning som den skickades från den första.
Konfigurationen av TCP/IP består av flera delar som du måste ställa in genom att ändra på den lämpliga konfigurationsfilen, eller genom att använda en Dynamic Host Configuration Protocol-server (DHCP) som i sin tur kan konfigureras så att den ger alla nätverksklienter korrekta TCP/IP-inställningar automatiskt. De här konfigurationsvärdena måste ställas in ordentligt för att nätverksanvändning ska fungera på ditt Ubuntusystem.
De vanligaste delarna i konfigurationen av TCP/IP och deras syften följer här:
IP-adress IP-adressen är en unik identifieringssträng uttryckt som fyra decimaltal som sträcker sig från noll (0) till tvåhundrafemtiofem (255), avskilda med punkter. Vart och ett av talen representerar åtta (8) bitar av adressen, vilket gör att den totalt blir trettiotvå (32) bitar. Det här formatet kallas dotted quad notation.
Nätmask Subnätmasken (eller helt enkelt nätmasken är en lokal bitmask, eller en uppsättning flaggor som avskiljer de delarna av en IP-adress som används i nätverket från dem som används i det lokala subnätverket. Till exempel, i ett klass C-nätverk är standardnätmasken 255.255.255.0, vilket maskerar de första tre bytesen av IP-adressen och låter den sista byten i IP-adressen användas för datorer i subnätverket.
Nätverksadress En nätverksadress representerar bytesen inkluderade i nätverksdelen av en IP-adress. Till exempel, värden 12.128.1.2 i ett klass A-nätverk kommer använda 12.0.0.0 som nätverksadress, där tolv (12) representerar den första byten av IP-dressen och de kvarvarande nollorna (0) representerar de tre bytesen som är möjliga för nätverksvärden. En nätverksvärd som använder den privata IP-adressen 192.168.1.100 kommer använda nätverksadressen 192.168.1.0, som specificerar det tre första bytesen av ett klass C-nätverk 192.168.1 och nollan (0) för alla möjliga värdar i nätverket.
Broadcast Adress En broadcast-adress är en IP-adress som tillåter data att skickas samtidigt till alla värdar inom ett givet subnätverk snarare än till en specifik värd. Som allmän standard för broadcast-adresser till IP-nätverk används 255.255.255.255, men den här broadcast-adressen kan inte användas till att skicka broadcast-meddelanden till alla värdar på internet därför att routerarna blockerar det. En mer lämplig broadcast-adress är att använda en som passar ihop med ett specifikt subnätverk. Till exempel, på ett privat klass C-nätverk, 192.168.1.0, är broadcast-adressen 192.168.1.255. Broadcast-meddelanden är normalt producerade av nätverksprotokoll, så som Address Resolution Protocol (ARP) och Routing Information Protocol (RIP).
Gateway-adress En gateway-adress är IP-adressen som ett speciellt nätverk, eller en värd på ett nätverk, kan nås genom. Om en nätverksvärd vill kommunicera med en annan nätverksvärd, och den andra värden inte finns på samma nätverk som den första, måste en gateway användas. I många fall är Gateway-adressen samma som routerns adress på nätverket, som i sin tur skickar trafiken vidare till andra nätverk eller värdar, till exempel Internetservrar. Värdet på gateway-adressen måste vara riktig för att ditt system ska kunna nå några datorer bortom ditt lokala nätverk.
DNS-serveradress DNS-serveradresser är de IP-adresser som Domain Name Service-system (DNS) har. De kan i sin tur omvandla nätverksvärdnamn till IP-adresser. Det finns tre nivåer av DNS-serveradresser, som du kan skriva i den ordningen de ska väljas: Den primära DNS-servern, den sekundära DNS-servern och den tertiära DNS-servern. För att ditt system ska kunna omvandla nätverksvärdnamn till deras IP-adresser måste du specificera giltiga DNS-serveradresser som du får använda i din dators TCP/IP-konfiguration. I många fall ger dig din internetleverantör dessa, men det finns även många fritt och offentligt tillgängliga DNS-servar du kan använda, som Level3-servrarna (Verizon) med IP-adresser från 4.2.2.1 till 4.2.2.6.
![]() |
|
IP-adressen, nätmasken, nätverksadressen, broadcast-adressen och gateway-adressen skrivs vanligtvis på lämplig plats i filen |
Kom åt systemets manualsida för interfaces
med följande kommando:
man interfaces
Kom åt systemets manualsida för resolv.conf
med följande kommando:
man resolv.conf
Med IP-routing menas att specificera och undersöka vägar i ett TCP/IP-nätverk där nätverksdata kan skickas. Routing använder en uppsättning av routing-tabeller för att styra nätverksdata från källan till målet, ofta via flera mellanliggande nätverksnoder kända som routers. Det finns två primära former av IP-routing: Statisk routing och Dynamisk routing.
Statisk routning medför att manuellt lägga till IP-vägar systemets routningtabell och det utförs normalt genom att redigera routningtabellen med kommandot route. Statisk routning har många fördelar över dynamisk routning, så som enkelheten i implementeringen på små nätverk, förutsägbarhet (rouningtabellen är alltid beräknad i förhand och routen är exakt densamma varje gång) och låg overhead på andra routrar och nätverkslänkar beroende på bristen av ett dynamiskt routningprotokoll. Emellertid, statisk routning har vissa nackdelar. Till exempel, statsik routning är begränsad till små nätverk och kan inte skala bra. Statisk routning misslyckas fullständigt att ställa om vid ett nätverksavbrott eller fel i routningen beroende på den naturligt fasta routningen.
Dynamisk routning fungerar bra i stora nätverk med flera möjliga IP-vägar från sändaren till mottagaren och använder speciella routningsprotokoll som Router Information Protocol (RIP), som hanterar automatiska förändringar i routningstabellerna så att dynamisk routning blir möjligt. Dynamisk routning har flera fördelar jämfört med statisk routning, som överlägsen skalbarhet och möjligheten att anpassa sig till nätverkskrasher längs nätverksvägarna. Det blir dessutom mindre manuell konfiguration av routningstabellerna, eftersom routrarna lär sig av varandra om deras existens och om tillgängliga vägar. Den här funktionen eliminerar även risken att den mänskliga faktorn infinner sig och orsakar fel. Dynamisk routning är dock inte perfekt, och har nackdelar som ökad komplexitet och extra nätverkstrafik för routerkommunikationer. Det senare ger inte några direkta fördelar för slutanvändaren, men ändå använder nätverkets bandbredd.
TCP är ett anslutningsbaserat protokoll, som erbjuder felkorrigering och garanterad leverans av data över det som är känt som flödeskontroll. Flödeskontrollen avgör när strömmen av nätverksdata behöver stoppas, och tidigare skickade datapaket skickas då igen på grund av bland annat problem som kollisioner, och garanterar därmed komplett och korrekt leverans av data. TCP används vanligtvis för att skicka viktig information som databasöverföringar.
UDP (User Datagram Protocol) är å andra sidan ett anslutningslöst protokoll som sällan hanterar viktig data eftersom det varken finns flödeskontroll eller någon annan metod för att garantera att allt data levereras. UDP används vanligtvis i platser som ljud- och videoströmmar, eftersom det är betydligt snabbare än TCP, eftersom det saknar felkorrigering och flödeskontroll, och i de fallen är en förlust av några paket vanligtvis inte katastrofalt.
Internet Control Messaging Protocol (ICMP) är ett tillägg till Internet Protocol (IP), som finns beskrivet i RFC (Request For Comments) #792 och stödjer att nätverkspaket innehåller kontroll-, fel- och informationsmeddelanden. ICMP används av nätverksprogram som ping, som används för att avgöra om en nätverksvärd eller -enhet finns tillgänglig. Några felmeddelanden ICMP kan returnera som är användbara för både nätverksvärdar och enheter som routrar är bland annat Destination Unreachable och Time Exceeded.
Demoner är speciella systemprogram som vanligtvis körs hela tiden i bakgrunden och väntar på förfrågningar efter de funktioner de erbjuder från andra program. Många demoner är nätverkscentrerade. Med andra ord har en stor del av de demoner som körs i bakgrunden på ett Ubuntusystem nätverksrelaterade funktioner. Några exempel på sådana demoner är Hyper Text Transport Protocol Daemon (httpd), som erbjuder webbserverfunktionalitet; Secure SHell Daemon (sshd), som erbjuder säker fjärrinloggning och filöverföringsmöjligheter; och Internet Message Access Protocol Daemon (imapd) som erbjuder e-posttjänster.